Hopp?

Jag brukar känna stort hopp för mänskligheten och ha en stark övertygelse om att alla människor är goda, någonstans. Jag brukar tro att det finns en bakgrund till alla felaktiga och elaka handlingar och att alla människor är svaga ibland. Men framför allt: Människan är god. Jag tror nog inte det längre. Det är fruktansvärt att jag låtit det förstöras. Utan den tanken är Jag inte längre Jag. Jag vet inte hur det här gick till eller varför. Jag är arg men har ingenstans att rikta min ilska. Ingen har gjort någonting fel. Det är mest frustrerande. Jag är besviken på människor som inte tänker, inte bryr sig, inte orkar. På situationen och egosimen. Var riktar man den ilskan?

Jag ser ingen anledning att ljuga eller försköna. Jag är trött på de spel som spelas. Jag tänker inte vara en del av det, tänker inte låtsas som ingenting. Människor försöker alltid dölja sin sårbarhet och sina ömma tår. Men jag har alltid haft mina känslor utanpå kroppen.


Jag har inte tid med tankar som dessa. Jag har två tentor i veckan och behöver vara skarp
/E