Grodor i grädden

Trodde inte att jag skulle orka skriva, men det verkar som att jag verkligen behöver. Alla har sina sätt.

Är det inte konstigt att när man är glad så ser man inte botten, och kan heller aldrig tänka sig att en dag når man botten igen.. Och när man är nere så ser man inte ytan, och kan aldrig tänka sig att man når upp dit igen. Men det gör man va? Hur enormt ledsen man än är. (men inte alla, slår det mig). Fick ett sms av en vän igår. Hon berättade om två grodor som ramlade ner i en kopp grädde. Den ene grodan drunknade. Den andra simmade och simmade. Tillslut blev grädden tjock och han kunde kämpa sig upp.

Fick iallafall middagssällskap igår. Det var trevligt att tänka på någonting annat. Ikväll vet jag inte vad som står i planeringen. Ingen utgång iallafall.
/E