Gaspar

Livet är inte rättvist. Det har vi lärt oss hundratals gånger. Jag fick ett sms från Nelly som jag jobbade med i England. Hon skrev att Gaspar tog livet av sig på julaftonskvällen. Gaspar, Crazy Chef som jag jobbade med och var på sjuka äventyr med. Jag vet att han aldrig var lycklig. Och jag är så glad att jag svarade i telefonen när han ringde mig den 21a. Han sa att han skulle ringa mig på Nyårsafton, eller att jag kunde ringa honom. Då var han död för länge sedan. Gaspar ställde till med både skratt och tårar i England. Jag var ändå honom nära. Vi lagade mycket god mat efter jobbet i den halväckliga lägenheten. Jag hjälpte honom rulla vårrullar i resturangköket på Alla Hjärtans Dag. Jag hällde upp många Guinness till honom när han stängt köket och målade smileys i skummet. Jag gjorde sjuka mängder te, cappuchinos och starka espresson. Han lärde mig spela biljard. Jag glömmer aldrig hans ständiga: Mama says Gaspar's the devil. Hans dialekt och halvdåliga Engelska. Inte heller hans shotts som vi gjorde på vodka och hårda karameller i ugnen.
Han var så ledsen när vi åkte. Han vägrade prata med mig. Jag fick en liten guldkedja som var hans. Han ville aldrig vara med på kort. Men jag lyckades fånga honom två gånger. Tack för det.

Jag fick en Nalle av honom som sitter på min hylla hemma i Lungre. Jag kommer att sakna hans telefonsamtal.. Fast han alltid sa Sorry Emilie, for take it your time.
Och nu har han tagit Sin Tid.
/E