Om jobb och sånt.

Nu har jag varit sjuksköterska på nytt i en månad, trots mina 2,5 års yrkesfärdiga år. Jag är varm i kläderna. Inser återigen den stora utmaningen i att byta ansikte, sinne och samtalston när jag går mellan patienterna. Att komma med andan i halsen och adrenalinet i ådrorna från en akutsituation, in till en patient som behöver lugn och pedagogisk undervisning är speciellt. Det gäller att kunna lägga det andra bakom sig för tillfället, fokusera på det som är NU samtidigt som man inte glömmer det som ska hända sen. Jag som trodde att jag inte kunde lägga undan det som hände nyss. Men det kan jag.

Däremot är jag lite ilsken över att jag saknar den där fåniga, manliga självsäkerheten som jag tycker mig sett hos många av mina yngre manliga kollegor genom åren. Det där som gör att allt jag säger låter smart och påläst. Så att mitt resonemang tas emot, förstås och vägs in. Så att jag får förtroende. Upplevs som kunnig, professionell. Och känner mig duktig.

Det är just den där duktigheten. Duktigflickaheten. Den tror jag inte att mina manliga kollegor suktar på samma sätt. Eller gör dom?

Hur som helst; jag behöver lägga undan duktighetssuget, vara med rädd om mig själv, samt lägga an lite mer pondus.

I övrigt är det tydligen tyst som i graven här i bloggen.
/E