Egoism.

Ännu en söndag har passerat. Det var söndag igår också, är jag säker på. Det mesta blir vad man gör det till och jag har bara mig själv att skylla. Jag blir less för att jag alltid drar upp allting i näsan. Jag har en utomordentlig förmåga att djupdyka i min egen olycka. Tragiskt I Know. Och jag ska göra mitt bästa för att ändra på det. Fast å andra sidan kanske det behövs ett djupdyk för att jag ska komma tillbaka med dubbel kraft och det är alltid bättre att vara arg än att vara ledsen. Jag behöver lära mig att projecera min ilska på studier så att jag får någonting gjort.

Jag har tänkt några veckor på detta: Senaste åren har väldigt många blivit utbrända. Det har skrivits mängder av Ta hand om dig själv! Du lever Ditt eget liv! Sätt dig själv i centrum! osv... Och det är ju bra, för man kan väl inte ta hand om andra när man inte kan ta hand om sig själv? Men jag undrar om detta resulterar i att vi glömmer varandra? Är vi så upptagna av att leva våra egna liv, nå våra personliga mål, inte låta någon trampa på oss och slå oss fram med en självkänsla som ingen kan rubba, att vi glömmer de som lever omkring oss (eller rent av: de vi lever för)? Vi kanske till och med kör så hårt mot våra mål att vi kör över varandra och sårar varandra på vägen. Är det värt det? Är det försvarbart att köra sitt eget race utan att reflektera över ifall vi sårar någon? Kan man försvara alla beteenden och handlingar med Du gjorde ju det som var rätt för DIG? Ser vi medmänniskor som hot? Som någon som vill hindra vår framgång? Är livet en tävling? (pappas standardfråga när jag ondgör mig över betyg eller annat). Etikern Immanuel Kant har en särskilt klok tanke i sin pliktetik. Han menar att man aldrig får använda en människa som medel för att nå ett mål, utan att människan är ett mål i sig. Så: När ska vi lära oss att vi behöver varandra? När ska vi ta hand om varandra?



Ja, det var det.
/E