citroner? cyklar?! VA??

HBM-kursen (human biomedicin) kom som en käftsmäll efter den slöa HEL-kursen. Igår efter introduktionen var jag helt förstörd. Gick alla händelser i förväg och såg framför mig hur jag körde på alla tentor och inte fick fortsätta nästa termin. Hur mitt studiemedel drogs in och jag gav upp. Jag ger väl inte upp någonsin när det gäller sånt här!? Jag slog mig igenom MatteB trots omprov på omprov. Matte har aldrig varit min starka sida. (Tack för miniräknaren!). Så jag ska nog slå mig igenom detta också. Möjligen med mer blod, svett och tårar. Idag känns det något bättre även om jag har sjukt mycket att göra. Ska förstå citronsyracykeln, cellens uppbyggnad, rörelseapparaten, fortplantningssystemet och endokrina? systemet.. ja, hormoner och sånt. Allt det till nästa vecka. Citronsyracykeln verkar sjukt invecklad. Mamma tipsade att om jag vill spejsa till det lite så kan jag säga Lemonadhojen istället. Mamma ÄR sötast!

Det regnar och jag har letat efter roliga gummistövlar idag. Det verkar inte finnas så jag får fortsätta vara blöt om fötterna. Men jag köpte en regnponcho, pennskrin, plastfickor och strumpor. Mycket bra att handla när det regnar. Då orkar jag aldrig anstränga mig att prova saker eller så.


Jag är helt säker på att jag tänkt. Jag brukar alltid tänka, vanligtvis alldeles för mycket för alla inblandades bästa. Ibland är det bra att höra från någon annan hur man agerar. Det kan vara svårt att förstå det själv. Det är svårt att behöva inse att man har fel. Jag brukar tänka att detta är min största rädsla: Gå genom livet med en övertygelse/inbillning om att mina handlingar är rätt. Att jag är sann mot mig själv, ödmjuk och förstående.. Och sedan inse att jag uppfattat mig själv fel. Efter år av övertalning har jag trott att jag inte behöver någon, att jag klarar mig själv och är stark för två. Det är svårt att inse hur fel jag har. Jag syftar till mitt förra inlägg. Vi behöver varandra. Jag vill tro att det är en styrka att erkänna det. Jag ska försöka hitta tillbaka till min godtrogenhet. Jag brukade tro så gott om människor, nu ligger alltid en misstanke bakom och jävlas. Men människor är snälla va? Det måste dom vara. Jag blir obotligt deprimerad om någon, med bevis, vill påstå att de flesta människor utnyttjar andra för egen vinning.

Artikeln i Öp och Expressen om den stackars familjen i Bränna (jämtland) som är strömlösa, elledningslösa och rådlösa gör mig lite sämre till mods. Ingen vill betala nya elledningar och själva har dom inte råd. Snåla svenskar kommenterar artikeln i ÖP på olika sätt. Någon säger att dom ska betala själva eftersom det är deras eget fel att de bor i obygden. Jag gillar inte den här sköt-dig-själv-skit-i-andra-attityden. Någon annan svarar att det är ynkligt hur vi behandlar våra medmänniskor. Jag tyckte att det passade in i mitt nuvarande tema.


Träning idag igen. En vecka sedan sist. Jag borde skämmas! Imorgon ska vi ha föresläsningar och se en film från en obduction. Det kan bli lite läskigt, men intressant.
/E