Oj.

Är det fånigt att lägga sin lycka i någon annans händer? Är det fånigt att livet verkar gå ut på att "hitta någon"? När denna Någon är funnen... är livet fulländat då? Vad vet jag. Men på något sätt känns det befängt att en annan människa ska hålla min lycka vid liv. Jag vill nog inte inse att det kan vara så, och att det isf skulle vara okej. Borde man kunna lita på en människa tillräckligt mycket för att hänga upp lyckan kring den här personen? Jag vill tro på kärleken på ett sånt där barnsligt sätt. Att kärleken mellan två personer ska vara okomplicerad, lugn och fin. Inte tvekande, otrygg och att den ena kan älska mer än den andra. Att kärleken, ska vara en gemensam känsla. En känsla som för två människor samman. Jag vet inte om jag tror på det.


Förresten är vi enormt mesiga med alla materiella ting som vi vill ha, men inte behöver. Jag behöver inte en ny grön plyschmysdräkt, den kan inte göra mig lycklig. Men jag ville ha den för att den var rolig och skön. Jag behöver inte nya jeans, dom där skorna eller ett tjugotal väskor, men jag vill ha för att...? Ja varför? Det är ju inte så att jag kutar omkring i dom nya tighta jeansen och skorna här hemma en söndag förmiddag för Min Egen Skull. Tjejer som påstår att dom sminkar sig för sig själva tror jag inte på. Jag tror på att man känner sig fräschare och möjligen mer självsäker. Men att det i botten handlar om längtan efter omvärldens bekräftelse. Man klär sig för att bli sedd och bekräftad. Ingenting fel med det. Absolut inte. Vi är väl så nästan allihopa.

Oj. Var kom allt det här ifrån? Det började nog igår när jag blev omåttligt trött på reklamavbrotten på tv. Pust. Vi lever i ett konsumtionssamhälle och det kan verkligen gå mig på nerverna. Det måste finnas någonting viktigare än Prata Lägra med Glogalnet, Vad får man för en tia? och Nya patenterade rakhyvlar (också tror man att patenterad måste vara nått genialiskt bra, när det egentligen bara betyder att företaget har patent på just den produkten).

/E