Äldrevården

Idag känns äldrevården deprimerande. Vill jag verkligen bli demenssköterska?

Boendet där jag nu gör min praktik är på "upphandling", som jag tror att det heter. Detta innebär att andra företag (boendet är nu privat men styrs av kommunen...typ. Tro nu inte att jag är inte mot privatisering av äldrevård) får lägga bud till kommunen. Detta ska vara så lågt som möjligt, alltså man ska försöka visa på hur mycket boendet får kosta med personal osv... I nuläget ska varje boendes vårddygn gå på under 1000kr. Jag gissar att den siffran är inkl. personal. Det som nu händer är att privata företag räknar på hur de kan tjäna på boendet. Det brukar vanligen handla om att dra ner på personal, men kvalitéten kommer inte att försämras för det! Oooooonej! Skull 11 dementa personer som nästan alla är oroliga, ledsna och understimulerande, må bra av mindre personal!? Jag är högst skeptisk. Varför handlar varje steg vi tar om pengar istället för om varje boendes bästa?

Det går utför för äldrevården. Är det inte tillräckligt hemskt att sitta i ett rum som du aldrig känner igen? Att träffa samma människor varje dag, men aldrig komma ihåg dom? Att bli arg och förbannat för att någon inte förstår att saften visst ska vara på potatismoset och att servetten går att äta? Att sakna mamma som du tror sitter ensam hemma? Att vara ängslig och rädd för att du inte hittar till skolan trots att du är 90 år gammal?


Snart har jag gjort mina 18 praktikdagar. I början var jag glad och trivdes. Jag trodde att jag kunde förändra och förbättra situationen för någon av de boende. Att jag kunde hitta någonting som stimulerar och utvecklar någon av dom. Sådana tankar säger emot allt vad sjukdomsförlopp heter. Det går bara utför.
/E