Demens

Underbara dagar i Borås/Dalsjöfors. Jag återkommer om det ikväll och lägger upp några fina bilder.


Nu -på praktiken. Jag känner mig enormt maktlös. Gör jag alls någon skillnad för de boende här?
Tänk dig att du varje dag vaknar utan att veta var du är. Tänk dig att gå fram och tillbaka i samma korridor dagarna i enda och inte känna igen dig. Du frågar någon om vägen hem till mamma, frågar när bussen går. Varpå denna person svarar i all välmening: Men du bor ju här och har ett rum längst ner i korridoren. Där finns alla dina saker och du ska stanna här inatt också. Men mamma och alla syskon då, säger du. Dom är ju hemma och lagar mat! Jag måste till skolan! Någon tar din hand och frågar vilket år du är född och förklarar sedan att du är närmare 90 år.. och att din mamma borde vara död för kanske 30-40 år sedan. Du minns nu att mamma dog när du var 23 och att din pappa var köpman. Men det hjälper dig inte. Du är fortfarande förtvivlad och vill hem till gården. Tillbaka till barndomen som är det enda du har något minne av.

Detta är en fruktansvärd sjukdom.
/E