Tiden

5km med hunden igår. Det blev nån form av terränglöpning då spåret bestod av stockar, stenar, höggräs och sumpmark... Hunden blev överlycklig och lerig, men där kan inte mitt personbästa slås. Nästa gång ska jag springa ÖSK-spåret.

Igår åt vi underbar mat och badade i tunnan, jag, mamma och hennes kollegor. Väldigt trevligt! Solen var nog bara ner och vände en kort sväng. Jag fick sms från Calle där han beskrev en stor fullmåne. Bor vi ens i samma land? Hos mig syntes då ingen måne så långt ögat kunde nå. Bara solsken och söta små moln i kvällsfärger.

Jag blir lika förvånad varje gång jag märker att tiden går. När jag springer så tror jag att jag aldrig ska ta mig varvet runt. När jag jobbar tror jag att dagen aldrig ska ta slut. Nu tror jag att dagen då Calle är här aldrig kommer, men nu är det bara 2v kvar, och några dagar. Jag försöker låta bli att planera varje steg och varje dag. Tro det eller ej, jag planerar (!) och bygger upp min bild av hur saker och ting ska vara. Därav min besvikelse ibland när planerna spricker, så jag försöker att ta dagen som den kommern.
Det är konstigt. Sommaren går nog fort ändå, fast jag tror att den segar sig fram. Idag är det tänkt att jag ska börja tentaplugga, men jag gör nog "en Emilie" och skjuter på det till morgondagen.

Jag får ibland en känsla av höst i Linköping. Förra hösten. Hur det kändes att flytta in i lägenheten. Jag gick vilse så fort jag steg utanför dörren, då allt var nytt och varje människa var ett nytt ansikte. Jag minns lite doften och känslan av höst. Det känns inte alls tokigt att åka tillbaka. Varje höst känns som en nystart och jag ska ladda med ny energi och en positiv anda. Dessutom ska jag försöka mig på någon bra studieteknik och ta det på allvar. Det är nämligen min svaghet, jag tar ingenting på allvar.



hm.. jag ser dubbelmoralen i att "göra en Emilie", och ta det på allvar. Jag är ett hopplöst fall.
/E