Möten och Människor

En del människor är bra talare, andra är det inte. En del är fantastiskt bra. Så där bra att man blir tårögd och får gåshud. Så bra var Christina Littke som höll föreläsningen om Möten i Vården idag. Hon inledde med att berätta om ett väldigt fint möte med en patient som hade avlidigt och dennes anhöriga. Jag var tårögd efter 10 minuter. Hon beskrev hur alla människor är unika och därför också varje möte unikt i sig. Vad innehåller ett gott möte? Hur pratar man med en patient på bästa sätt? Vem finns bakom symtomen? Väldigt viktiga frågor att tänka på. Det var skönt att just den var den sista förelösningen för dagen. Jag gick ut från Nationernas Hus inspirerad och glad. (timman innan var jag inte fullt så pigg, utan mest seg efter 1,5h föreläsning om lärande&kunskap. Kommer jag ihåg något av den? Förstår jag mina anteckningar? Tveksamt. Och ganska ironiskt med tanke på ämnet..).

Jag önskar, och tror nog, att alla människor håller med om det hon sa. Säkert finns det någon hårding någonstans som inte vågar känna efter och lyssna. När jag hör föreläsningar som hennes, eller pratar med människor som hon, så är jag övertygad om att människan inte är så ond och självisk som vissa påstår. Det kan inte vara så. Jag vägrar.


Alltså väldigt intensiv dag. Föreläsningar 9.15-16.45. Pust, minst sagt. Många betydelsefulla ämnen, men det är svårt att ta till sig. Jag inser hur viktigt det är med anteckningar, och att läsa igenom dom! Sen var det bara hem, byta om och cykla iväg med nollemössan och skylten på. Vi åt middag med alla nollor på Hälsouniversitetet. Diverse spex och sånger. Absolut alkoholfritt också. Vi blir ständigt varnade för teknologerna. Dom anses (möjligen med liiiiite ironi) vara ett gäng sviniga killar som tar allt dom vill ha. Helst en sköterska att skryta om då. Högst otrevligt. Imorgon basgruppsmöte och biblioteksrunda. Sedan möjlgen utgång med nollorna. Vette huun om je orsk.


På vägen hem idag, när jag cyklade in i Gottfridsberg, luktade det som det gjorde hemma hos Farfar och Gittan när jag var liten. Det var inte en såndär doft som försvinner när du tar ett nytt andetag, utan den varade hela backen upp. Är det inte konstigt? Någon annan skulle inte känna den doften och relatera som jag gjorde. Otroligt.
/E