Om fem dagar flyttar jag. Emil sa att jag borde förvarnat honom. Men det är svårt när jag inte ens förstår det själv. No more sena nätter i Östersund (på ett tag), no more ta-bilen-när-jag-vill-var-jag-vill. No more fika med mina gamla, kära mysvänner på tehuset (på ett tag).
För hoppningsvis däremot sena nätter i Linköping, ta cykeln var jag vill och så långt jag orkar. Och möjligen en fika med pluggkompisar och Julia. Också hoppas jag såklart att någon kommer och hälsar på. Bäddsoffan är ledig.
Nope. Förstår fortfarande inte. Ska jag flytta alltså? Från Östersund och lilla Lungre? Till en stad jag inte känner? Jag? Jag som alltid varit så hemmakär och trygghetsberoende? Ska jag flytta ifrån mitt älskade rum och dess fyra trygga väggar? Jag kommer att cykla i många vattenpölar innan jag lär mig var de ligger. Här hemma kan jag cykla vägen från brevlådorna i kolmörker, utan att köra i pölarna. Jag kan den utantill. Och jag vet precis hur gruset låter under bildäcken när man svänger ner. Då är jag hemma. Det var så jag visste när jag var barn och sov tryggt i baksätet. Jag brukade låtsas sova för att pappa skulle bära in mig till sängen.
Jag minns att jag alltid räknade när jag åkte bil. 1, 2, 3, 4, 5. Jag kommer ihåg när jag första gången räknade till 1000. Nu ska jag, som knappt klarade B-kursen i gymnasiematte, lära mig hur man räknar ut verksamma substanser, doser och spädningar. Jag ska lära mig att ta venprov och ge sprutor. Jag ska sitta uppe sent och skriva rapporter på rätt sätt. Jag som aldrig imponerat på någon med min självdisiplin och studieteknik (sista-minuten-metoden. Varje gång). Det blir intressant att se hur det går.
Det är svårt att packa när alla saker har ett känslomässigt värde. Det är typiskt mig. Till och med en duk eller en gardin, kan för mig betyda enormt och påminna om gamla tider. Om det är positivt eller inte vet jag inte. Men jag antar det.
Jag ska bli en kick-ass sjuksköterska.
/E
1 kommentar:
That's the spirit!
Skicka en kommentar