Upprepning.

Varför är logik den enda "tron" som är accepterad i Sverige idag? Nu låter jag säkerligen bitter och hård. Visst finns det väl en acceptans mot religoner och trosuppfattningar i Sverige. Detta är bara min verklighet en söndag i februari.

Är det okej att tro utan argument, bevis och belägg? Är det tillåtet att luta sig tillbaka på en känsla?

För mig är tro en känsla, precis som kärlek och glädje. Finns det säkra bevis för kärlek och glädje? Kanske är det bara kemiska reaktioner i våra kroppar som inte har någon som helst djup.
För mig känns det kaxigt och överlägset att påstå att människan skulle vara det största. Sen om det som är större, är en högre moral, ett samvete, en känsla, en Gud eller "nånting", som vi så ofta säger, det vet jag inte. Jag tror inte att våra intellekt kommer att förstå allt. Vi kanske kan knäcka DNA-koder, dela atomer, utforska mikroorganismer, men vi kan inte hitta svaren på alla frågor. Vi kan aldrig bevisa att just min tro är den sanna. Vi kan inte bevisa huruvida det finns liv efter döden eller inte, vi kan inte bevisa, eller motbevisa, sådant som finns på ett andligt plan. Det är för mig en tröst, en skön känsla.

Hm.. Det jag vill säga egentligen är: Varför är det inte helt ok att tro på mer än "nånting" nu för tiden?

Ibland behöver man lite perspektiv på livet. Det största är inte att jag har en omtenta snart eller att mina skor är trasiga. Ibland behöver vi regredera och tänka/känna efter. Vi behöver tid att bearbeta och fundera. Livet är skört, det märker vi allt för ofta.
/E