Självkritik

Jag är nog lite sur och bitter. Varje ledig dag så försöker jag kliva upp ur sängen när jag vaknar runt 8, men det verkar totalt omöjligt trots att jag inte är speciellt trött. Jag har en lång att-göra-lista, allt känns halvfärdigt och halvhjärtat. Lägenheten är inte som jag vill ha den och mina studieuppgifter är inte så engagerande och roliga som de skulle kunna. Jag har två praktikdagar kvar. Jag är trött och less för att jag inte kommit så långt i min utveckling som jag hade föreställt mig. Visst känner jag mig ganska säker på att sätta PVK, blanda dropp och ge läkemedel. Men jag känner mig helt bortkommen i övrigt. Jag känner inte igen mig själv riktigt. Jag kanske är överdrivet självkritisk, sådan har jag alltid varit. Idag borde jag plugga. Jag har läkemedelsberäkningstenta på måndag, 100% rätt krävs. Jag ska kunna massor om hjärtsjukdomar också men läser och antecknar halvhjärtat. Och jag vet att detta kommer att slå tillbaka på mig när tentan är den 3/1. Så jag vet ju vad jag gör i jul. Pluggångest, var ordet.
Jag blir arg för att vi lär oss en sak i skolan, men det ser ut på ett annat sätt i verkligheten. Den läkemedelsberäkning vi lär oss finns det i stort sätt ingen på min praktik som behöver räkna. Inte i den utsträckningen som skolan framställer. Jag förstår att vi måste kunna för att kontrollera och ha en rimlighetskänsla men..! Skolan framställer det också som att det finns all tid och alla resurser att jobba på ett visst sätt. Man ska t.ex. byta pvk var 12 eller vad 24e timma, hur det nu är. Men på en avdelning där i princip alla har en pvk så kan man inte byta alla en gång om dagen. Man skulle inte ha tid att göra någonting annat än det isf. Skolan får det att låda som att det är den enskilda sjuksköterskans fel att detta inte blir gjort, när det egentligen beror på att det isf är för få SSK eller för lite tid.


Alltid när jag är stressad så snurrar allt som ska göras i huvudet på mig. Artikelanalys, utvärdering, tenta, samtalsuppgift, omvårdnadsbedömning, läkemedelsberäkning. Sedan avslutas det alltid med också måste jag gå med i vårdförbundet också!! Där någonstans kommer paniken. Det är något jag aldrig tänker på när jag inte är stressad. Konstigt.

Sedan undrar jag vad det är för fel på 16åriga killar i grupp. Varför handlar hockeyhejarramsor om att motståndarlaget är tjejer? Och varför sjunger medelålders gubbar med? Jag är glad att jag inte är speciellt hockeyintresserad. Där verkar den där attityden och vidriga jargongen verkligen finnas!

Uppmaningar:
Läs boken Bitterfittan.
Lär dig lite om te.

Halvhjärtat
/E