Sol i sinne

16 grader och solsken. Jag har ätit lunch ute och en glass i solen utan jacka på. Däremot ingen yoga imorse då natten inte bjöd på särskilt god sömn utan istället många vakna timmar. I övrigt målar jag naglarna som tidsfördriv. Som sjuksköterska är detta en sällan unnad lyx och ett tecken på ledighet. Och ledig är jag ju verkligen!

V 40 har startat och på söndag infaller det gyllene datumet. Statistiskt och genetiskt verkar vi dock få vänta i upp till 3 veckor från nu. Men förr eller senare kommer den, tänker jag. Det här är en underlig väntan och igår var första gången under graviditeten som jag faktiskt var lite trött på den här otympliga och mycket förändrade kroppen.

/E

Sjuksköterskan och lönen

Idag fanns en insändare i DN. Det var ett svar till en nyexaminerad sjuksköterska som undrade om hennes lön på 20500 kr var rimlig. Tandläkaren svarade att Ja, det var den. Hon är ju ett oskrivet blad för sin arbetsgivare och får troligen provanställning för att bevisa att hon fungerar och har säkerligen betydligt bättre lön om ett år.

Kära Tandläkaren, för sjuksköterskor råder inte riktigt samma förutsättningar som för dig. Den så kallade "provanställningen" rör sig mer troligt om ett vikariat i upp till 2 år innan LAS träder in. Och den betydligt bättre lönen har för min del handlat om 400 kr på ett år. Är det en rimlig löneutveckling? Eller är min arbetsgivare inte nöjd med min prestation? Det är dom, jag har fått beröm, ansvar och utbildning, men ingen direkt löneutveckling att tala om.


GRR!
/E

Månaden

Idag är jag otålig trots att jag sovit bort halva dagen och trots att jag har 10 dagar kvar till beräknat datum. En promenad skulle säkert göra susen och ge lite förvärkar att tala om, men på köpet skulle jag blåsa bort. Fönsterputsning är heller inte ett alternativ då de riskerar att blåsa sönder i putsandet.

Den här månaden blir kanske som sagt den längsta i livet, samtidigt som jag ju vet att det förr eller senare resulterar i bebis. Det är väldigt svårt att förbereda, sova och ladda samtidigt som jag måste låtsas att inget kommer att hända på 3,5 veckor för att stå ut med klockans stilla tickande. "Nu kan det hända när som helst" är en svår tanke att hålla i 4 veckor. Uttröttande, särskilt om man gjort sig sysslolös.

Idag fika igen. Detta är månaden då jag troligen fikar ihjäl mig - är det det som kallas kolhydratladda?
/E

Ticktack

Våren är här, det kan inte förnekas. Jag har sett tussilago, krokus och musöron på träden. Graderna ligger ständigt på plus. Många skriver om hur ont det gör när knoppar brister, hur smärtsam vårens väckelse är, om den svåra kontrasten mot vinterns lunk. Men jag har inte ont i själen trots att en jätte-knopp snart slår ut. Hela vintern har jag sett och känt mig själv växa och jag är glad och tacksam över att snart få se den som tänjt ut min mage och gett mig så mycket utan att själv ha en aning växa utanför min kropp. Fantastiskt. Visst är det svårt och omvälvande med förändring, visst är kroppen lite trött, själen orolig och rastlös, men i huvudsak; Lycka.

Idag ännu en promenad på 3 km. Denna gång med sällskap av Tove, koltrastar och rådjur. Fint. Fika med mammor och blivande sådana i eftermiddag. Mammor får aldrig nog mycket fika.
/E

Promenad

Idag gjorde jag slag i saken och begav mig ut på "lång"-promenad. Hela 3 km klarade jag av utan större problem. Det är oerhört välgörande med skogspromenad, särskilt på våren. Videkvistar står på vardagsrumsbordet och ser påskiga ut. Jag är mycket tacksam över den här dagen och promenad ger lediga dagar lite mer struktur.

Jag önskar att jag hade en bild att visa, men kameran ligger nerpackad i bb-väskan och jag vågar inte ta ur den. Den vore det värsta att glömma.


Varma mackor med tonfisk och tomat till lunch och ikväll blir det fika med föräldragruppen. Kanske har jag turen att få vagga bebis.
/E

Sunday sorbet

En härlig och lugn helg. Lördagen bjöd på varma grader, promenad och öppen vårjacka! Det var 15 grader varmt och man kunde till och med cykla utan vantar! Jag fikade med vän på stan och på kvällen såg jag och C en alldeles för sorglig film för en gravid själ. Idag har vi inte gjort många knop, men jag har iaf ätit en glass på balkongen och en prima söndagsmiddag på restaurang med kära C.

Jag börjar förstå att tiden inte står stilla. En hel vecka har ju gått och jag har knappt märkt det! Sysselsättning är a och o. Och vila! Mitt mål är att alltid vara utvilad, man vet ju aldrig när en förlossning kan dra igång. I morgon entrar vi v 39 och det bör vara max 4 veckor tills vi får träffa den nya människan som ska göra oss till en familj.

Imorgon yoga. Tröttheten till trots ska jag försöka mig på lite mer motion i form av promenad och möjligen några längder i bassängen. Jag blir så löjligt andfådd när jag promenerar, får mycket sammandragningar och blir trött i ryggen, men det är ändå skönt att röra på sig.
/E

Skillnad

 Kanske är detta v 18-20 någonstans.

Och här v 37-38.

Jo. Såhär var det.

Det här är ett inlägg som under ett års tid har legat opublicerat. Nu kommer det.

Jag bodde i Lungre i det tryggaste huset någonsin. Jag var tyst och blyg som barn och blev vansinnigt förnärmad när vuxna skrattade åt mig. Jag var allergisk mot allt ätbart rött och hade alltid utslag i ansiktet. Jag skulle tro att Lilla sjöjungfrun var min idol, sedan Arvingarna. Jag älskade min lillasyster hejdlöst (och gör ju fortfarande), fast jag vet att jag skallade henne en gång och hon åt upp min favoritchoklad. I mina drömmar råkade hon ibland ut för hemska saker, och jag var så ledsen. En gång trodde hon att jag rymt, fast jag egentligen bara gått till skolan, precis som hon. När vi var ensamma hemma så lekte vi Afrika. Vi åkte båt (matta) i vattenfall (trappan) och åt mat ur träkärl på golvet. Jag vågade aldrig sova borta och saknade mamma och pappa förfärligt när vi behövde barnvakt några dagar. Jag räknade hur många gånger jag grät tills jag fick träffa dom igen.

Paula, favoritfarbror Pierre och jag. I nattlinne.

I min klass var vi 4 flickor. Vi fick lära oss att ta plats för att inte försvinna bland högljuda killar. Efter skolan spelade jag Super Mario med Fia. Vi åt alltid fil och flingor ur rosa-svarta koppar, om det inte var december - då åt vi minipepparkakor och drack mjölk tills vi sprack. Vi delade best friends-hjärta. Min kedja gick av och hjärtat försvann en vinter, men när våren kom hittade Fia det på vägen hem. Vi tänkte att det var nog ödet. Och det var det. Vi var flera flickor som träffades. Vi cyklade så fort vi kunde till Kläppe och såg på Glappet tills solen gick upp. Då åt vi mackor-i-järn med nutella. Typ en hel franska var.

I femman blev vi plötsligt stora och längtade efter att börja högstadiet i Lit. Vi fick åka buss till skolan och lämna Lungre och barnen bakom oss. Jag fick springa till skolbussen varje morgon, för jag var förfärligt morgontrött. När det var vinter ägnade jag varje morgon åt att försöka lura pappa så jag slapp kängorna. Han gav aldrig upp, det gjorde inte jag heller. Annars minns jag att kommentarerna från klasskompisar så fort förändring skedde. När jag för första gången bar rött, när jag för första gången målade ögonbrynen, när jag gick upp eller ner i vikt och så vidare. Det sistnämnda kom att få större betydelse än jag kunde ana.

Jag och Sarah i åttan. Så här svåra var vi.

 

 Vi fyra som överlevde högstadiet tillsammans.

Vi var fyra flickor som hade tjejkvällar och åt tacos. Jag började ha mascara. Och batik-t-shirt. 6an och 7an gick. Vi lyssnade på Spice Girls och jag fick vara Emma. Jag fick en championtröja och blev lycklig. Rudolph blev min bästaste killkompis och han förstod allt jag sa. Åttan var det värsta året på högstadiet. Vi slutade lyssna, började tänka och låg på bänken i rasthallen och hade det svårt. Livet var för stort, kläderna för små och uppmärksamheten både för stor och för liten. På kvällarna låg jag i flickrummet med telefonen och skolkatalogen. Jämt. Tills internet kom. Jag var tillsammans med en pojke och grät floder när han slutade nian och bytte skola. Vi pratade inte på hela sommaren, han hånglade med någon annan. Jag hade hans tröja hemma hos mig och sprayade min parfym på den innan jag lämnade tillbaka den. Tänkte att han kanske skulle sakna mig då. Jag började nian och tänkte med skräckbladad förtjusning på gymnasiet i stan. Fortsatte mina sånglektioner och sökte till estetisk musik. Jag tänkte att jag alltid träffar pojkar som sällan är snälla, men vande mig vid det.

På fritiden ville vi vara i Lit på alla fester vi kunde, eller på gårn'. Eller till och med utanför statoil! Vi hade tusen smeknamn och klubbnamn. Det var änglar, divor och fiskpinnar. Jag och Towa låg i hennes säng i Husås och smsade alla vi kände, stängde av mobilen en timma för att sedan se hur många som svarat. Jag drack ingen alkohol innan 9an, sedan blev det tusen cider och tredagarsfester att minnas eller glömma. Jag hade ett par ljusa crocker-jeans som jag älskade över allt. Dom gick sönder tusen gånger men jag lagade och blekte varsamt bort varje fläck med klorin. Rätt vad det var var nian slut och jag sjöng i kyrkan.

Jag grät ännu en flod när jag inte blev antagen till estetisk musik. Mina fina vänner kom med blommor och jag hade inte riktigt orkat gå ur sängen. Allt hade rasat. Under sommaren blev jag bjuden på middag av en kock. Vi blev tillsammans och jag började på Samhällsprogrammets språkinriktning, men kom in på musiklinjen efter ett par veckor. Det var svårt på tusen sätt att inte vara lika bra. Jag träffade Julia som lärde mig allt om mystemadagar och raggsockor. Vi sjöng stämmor i korridorerna. Jag och kocken gjorde slut. I tvåan blev allt svårt. Jag slutade lyssna igen, stängde av och slöt in. Jag tänkte bara på mat och på hur fel jag var. Jag träffade en pojke och peppade upp mig. Jag tyckte att han var så fin när han spelade gitarr. Jag och Julia åkte till Göteborg och såg Lars Winnerbäck. Vi var sålda och han sjöng om allt vi visste men inte hade ord för. Vi gick på storsjöyran med gymnasieflickorna och hade spritfyllda påsar i BHn. Vi började trean, jag tog körkort och mådde bra. Jag och gitarrpojken hade gjort slut för andra gången. Vi beställde studentmössor och vita kläder. Jag höll talet i aulan och alla grät. Nu börjar (och slutar) livet, tänkte vi och en post-gymnasial depression följde.

Jag jobbade först med mamma och mormor på Eloge. Sedan åkte jag och Petra till England och jobbade på en bar. Jag klippte navelsträngen, men ringde hem nästan varje dag och grät. Det var svårt och fantastiskt i Oxford. Jag älskade lukten och vyerna. Vi pratade tjusig engelska och träffade pojkar från hela världen. Mitt hjärta sprack när de åkte hem igen. Vi åkte tillbaka till Sverige när pub-livet blev infekterat. Jag hade gått upp 7 kg på pasta med gräddsås och vin. Började jobba inom äldrevården efter 2 månaders vägran. Som jag trivdes! Östersund var ändå för litet. Jag och Julia stack till Nya Zeeland. Två månaders bekymmerslöshet, möten och upplevelser. Vi älskade det. När vi skulle åka hem fick jag panik och bokade nästan en resa till Sydafrika. Jag tänkte att i Östersund går jag under.

Jag och Julia. Jag och Sara.

 

(Inte hela) estetgänget

Det gjorde jag ju inte. Vi levde livet, jag körde bil, bestämde själv och och gick på krogen. Och tog tusen nattdopp. Jag och Julia planerade universitetslivet. Vi fick en lägenhet tillsammans i Ryd och låg i bland i soffan hela söndagar och såg sex and the city. Studentlivet var en prövning och jag kände i början att jag aldrig kunde något. Jag träffade hundra fina vänner och estetgänget formades. Med Sara min rövardotter formulerades feministiska åsikter av rang. Jag kände mig ensam i början och träffade aldrig rätt killar, tills Calle dök upp. Plötsligt var jag sjuksköterska, sambo och blivande mamma. Här är jag nu. Snart 26 år gammal. Resten får vi se.

/E

Big spender

Jag kan glädja er med att jag idag är lite mer sansad. Kanske beror det på graden av sysselsättning, eller så har jag bara accepterat.

Idag har jag spenderat två timmar i frisörstolen. Mitt hår är nu så blont som när jag var barn (min förra frisör tog sig friheten att kalla det råttfärgat, varför jag väljer att lägga slingorna på annan salong) och jag har vad jag gärna kallar en sval klassisk page. Känns flott. Unnade mig också en hårkur med hårbottenmassage och medan slingorna blektes drack jag kaffe, åt kakor och läste magasin. Lyx!

Det var inte slut på pengasprättandet efter att kortet dragits hos frisören, om ni trodde det. Lediga blivande mammor är löjligt köpkraftiga. Får jag försvara det med att konsumtion stärker ekonomin (inte min egen..)? Tveksamt. Nå. Det blev lite pryttlar till hemmet från Lagerhaus, en jeansskjorta och tyger.


Till min stora glädje har klockan passerat 3 vilket betyder att tiden inte står stilla, att C "snart" kommer hem, att v 38 snart är till enda och att vi snart är föräldrar.
/E

Om att balla ur

Det är inte alltid jag är så harmonisk som på bilderna vid fönstret. Det är sällan jag lugnt tassar omkring här hemma och förstrött petar på en orkidé. Det här är baksidan av väntan.

Igår var det verkligen inte lätt att vänta barn. Jag var orolig i kroppen, trött och tjock (surprise). Jag kan inte bestämma mig för om jag vill ha ut barnet nu eller om fem år, men det spelar ju ingen roll för inget av dom är ett alternativ. Det kommer att ta upp till fem veckor. Inatt vaknade jag kl 03 och kunde omöjligt somna om. Vankade omkring någon timma, åt, vred och vände. Hur ska jag stå ut fem veckor till? Hur ska jag klara att föda ett barn? Hur ska jag klara det stora ansvaret som väntar? Ja ni hör.. Jag har helt ballat ur.


En sak som är säker är att jag idag inte kan vanka omkring här hemma, vänta och vara tyst (igår var jag inte säker på att min röst fungerade).
/E

Lediga dagar

Det är fantastiskt skönt att vara ledig med den här framtyngden jag har. Igår efter yogan och balkongfixandet kändes det i ryggen att jag kanske tagit i lite för hårt, alternativt att min rygg är lite för svag för vårt bästa. Så inatt har jag sovit säkert 10 timmar och ryggen mår bättre. Det regnar och jag ser ingen anledning att anstränga mig mer än nödvändigt. Jag har gjort Lady & Lufsen-lunch och färdigställt några syprojekt som legat och väntat.


Dock är jag ju en ganska sällskapssjuk person. Vid den här tiden brukar jag börja titta på klockan och räkna timmarna tills C kommer hem. 4 timmar. Åh.
/E

Monday morning

Igår köpte jag grejor som ska göra vår balkong vårfin. Idag vaknade vi till min stora bedrövelse till en snötäckt gräsmatta. Precis så var det förra året vill jag minnas. Dock kunde solen sudda bort nästan alla spår av snö medan jag själv var på yoga.

Barnmorskan har ändrat sig, bebis är inte fixerad, utan rörlig. Och normalstor (thank god). Igår poängterade grannen återigen vilken väldig mage jag har, dock kompenserade hon det med att samtidigt säga att jag såg väldigt sportig ut. Och visst, jag får väl medge att magen är "väldig".

/E

jo.. Märkte att det nog dyker upp reklam i min blogg. Det tycker jag inte alls om, men tror inte att jag kan göra nått åt saken. Sorry.

Det här med havandeskapsledighet...

Ibland slår det mig att jag egentligen bara går runt och väntar. 

Förbereder. Anpassar. Jag och min stora mage full av sparkande fötter och knän. Ibland måste jag hålla emot för att inte bli sparkad för hårt.

Det var det första mamma sa förra helgen - Oj vilken jättemage! Jag förstår vad hon menar nu när jag ser bilderna. Åter igen. Min kroppsuppfattning är lite skev.

Idag tog jag en kort och långsam promenad runt en park. Vaggandes med korta steg. Jag är inte alls lika hurtig, smidig och spänstig som för några månader sedan när jag promenerade till jobbet. Det hela har väl sina förklaringar...

Gravidyoga och simning går fortfarande bra. Tyngdlösheten i vatten och varma bubbelbad är magi för ond rygg. Trots att jag bara orkar simma i en kvart.

Det finns risk för att den kommande månaden blir den längsta i mitt liv. Kanske till och med längre än den sista månaden på jobbet.

Men det kommer ju att vara värt all väntan på denna jord. Och under tiden petar jag på min orkidé, viker barnkläder, tittar på vaggan och vilar.

/E

Hobby

Igår tog sig manin ett annat uttryck; remake av hobbyhörnan. Hobbyhörnor kräver ett visst mått av organiserat kaos för att inte kreativiteten ska koka torrt tycker jag. Högar av tyger som gör att hyllan ser ut att välta (ingen fara på taket dock, jag har borrat som en gud), sockerlådor för förvaring av mer tyger, band och sömnadsbeskrivningar. I skrivbordslådorna pärlor och målargrejor, som jag nästan aldrig använder. Symaskinen får alltid stå framme, annars blir det lätt så att man inte orkar ta sig för nått.


Jag kunde sova gott efter detta, även om C oroar sig för att jag sliter ut mig. Så jag får tillägga att jag sov några timmar på dagen tack vare någon typ av migrän. Idag tvättar jag de kläder jag sytt och jag glatt meddela att sömmarna håller åtminstone för 40 grader.
/E

v 37

 Nej, jag ser inte mina fötter om ni undrar.

/E

Perspektiv i manin

En del dagar orkar jag inte lyfta ett finger, andra dagar bestiger jag berg. Idag har jag åstadkommit så mycket bara cykelturen i stormen till Tornby vore nog! Tror jag att världen går under om bebisen kommer till ett ostädat hem? Nej, det gör jag faktiskt inte. Däremot går jag under i väntan på bebis om jag behöver trava genom drivor av damm. Vid närmare eftertanke kommer bebis nog inte att förfäras över förrådskänslan i vardagsrummet, avsaknaden av bra TV-bänk och gungstol eller av att inte ha bodys som matchar mammas egensydda kläder...

Igår träffade jag mammor och blivande sådan för fika i Linghem. Hemskt trevligt att prata och få försmak av vad mammalivet kan erbjuda. Vilka fina barn! :)

I övrigt husdröm och inredningsnoja. Måste börja spela på triss. För när (ja det är ju bara en tidsfråga ;)) jag vinner köper vi drömhus. Drömmen om hus är nämligen bättre än verkligheten har jag hört..
/E

Dagens

Jag har idag producerat dessa två. Båda klippta efter redan befintliga plagg från min barndom. Korta hängselshorts och sparkbyxor. Det hela tog mig 2-3 timmar och jag är löjligt nöjd. Nu ska de bara tvättas. Och användas!

/E

Små kläder

Här är det vår faktiskt! Termometern visar 12 grader och himlen är blå. På lekplatsen utanför är det swimingpool och nästan all snö är borta. Jag sitter vid symaskinen i gassande solsken och syr ett par somriga hängselshorts till bebis. Faktiskt syr jag saker åt mig själv också. En par kjolar t.ex. men det är ruskigt svårt eftersom jag inte vet vilken storlek min kropp erbjuder efter graviditeten.

Igår sorterade jag alla de babykläder vi fått i storleksordning och lade in i garderoben. Det är så overkligt fantastiskt att jag tappar alla ord!
Jag och min syster var väldigt rosa som barn, vilket syns i vår kommande bebis garderob. I stora drag låter jag mig inte begränsas färgmässigt med tanke på kön. Det är ju fånigt egentligen att en pojke inte skulle kunna ha rosa och blommigt! Klänningar och spets där emot har jag lagt i en särskilt låda som får sorteras in om det blir en flicka. Så PK är jag ännu inte.

Om en månad kanske vi är föräldrar.
/E

Retur

Sprakande brasa och lantliv var just rätt medicin! Vi drog till Bollnäs där vi eldade i järnspisen så att det dånade, åt yoghurt med hallon, satt i en snödriva och solade och mös med la familia. Och vilade. Min fina familj hade med sig så mycket babygrejor att jag vet inte vad! Nu har vi en barnvagn och tjusiga kläder från 60-00-tal. Min systerdotter har blivit så stor att jag faktiskt förstår att föräldrar och andra vuxna förfäras över hur fort tiden går.

/E

Over and out

Idag har jag färdigställt alla sömnadsprojekt till min syster och hennes familj, hoppas att allt passar. Har även klätt om vår sittpuff och kände mig som självaste barfota-Ernst. Sydde tills nålen gick av faktiskt. Jag vet inte hur många tvillingnålar jag nu förbrukat.

Sen blev det kväll och jag är så trött på fitness-bloggar, TV-reklam och samtliga program. Trött på nyheter, rubriker och reality-serier. Trött på fåniga väggord, vita shabby-chick-hem och stylade hemma-hos-foton. Trött på tiden som går långsammare ju längre dagen går. En kväll är lång som två dagar och när jag hållt mig sysselsatt hela dagen finns ingenting som kan roa eller lugna mig kvällstid, trots den liter te jag druckit och den goda middagen jag ätit.

Det är dags att åka bort en sväng. Till kvalitetstid, sprakande eld och frånvaro av TV och fitness-bloggar.
/E