Jo. Såhär var det.

Det här är ett inlägg som under ett års tid har legat opublicerat. Nu kommer det.

Jag bodde i Lungre i det tryggaste huset någonsin. Jag var tyst och blyg som barn och blev vansinnigt förnärmad när vuxna skrattade åt mig. Jag var allergisk mot allt ätbart rött och hade alltid utslag i ansiktet. Jag skulle tro att Lilla sjöjungfrun var min idol, sedan Arvingarna. Jag älskade min lillasyster hejdlöst (och gör ju fortfarande), fast jag vet att jag skallade henne en gång och hon åt upp min favoritchoklad. I mina drömmar råkade hon ibland ut för hemska saker, och jag var så ledsen. En gång trodde hon att jag rymt, fast jag egentligen bara gått till skolan, precis som hon. När vi var ensamma hemma så lekte vi Afrika. Vi åkte båt (matta) i vattenfall (trappan) och åt mat ur träkärl på golvet. Jag vågade aldrig sova borta och saknade mamma och pappa förfärligt när vi behövde barnvakt några dagar. Jag räknade hur många gånger jag grät tills jag fick träffa dom igen.

Paula, favoritfarbror Pierre och jag. I nattlinne.

I min klass var vi 4 flickor. Vi fick lära oss att ta plats för att inte försvinna bland högljuda killar. Efter skolan spelade jag Super Mario med Fia. Vi åt alltid fil och flingor ur rosa-svarta koppar, om det inte var december - då åt vi minipepparkakor och drack mjölk tills vi sprack. Vi delade best friends-hjärta. Min kedja gick av och hjärtat försvann en vinter, men när våren kom hittade Fia det på vägen hem. Vi tänkte att det var nog ödet. Och det var det. Vi var flera flickor som träffades. Vi cyklade så fort vi kunde till Kläppe och såg på Glappet tills solen gick upp. Då åt vi mackor-i-järn med nutella. Typ en hel franska var.

I femman blev vi plötsligt stora och längtade efter att börja högstadiet i Lit. Vi fick åka buss till skolan och lämna Lungre och barnen bakom oss. Jag fick springa till skolbussen varje morgon, för jag var förfärligt morgontrött. När det var vinter ägnade jag varje morgon åt att försöka lura pappa så jag slapp kängorna. Han gav aldrig upp, det gjorde inte jag heller. Annars minns jag att kommentarerna från klasskompisar så fort förändring skedde. När jag för första gången bar rött, när jag för första gången målade ögonbrynen, när jag gick upp eller ner i vikt och så vidare. Det sistnämnda kom att få större betydelse än jag kunde ana.

Jag och Sarah i åttan. Så här svåra var vi.

 

 Vi fyra som överlevde högstadiet tillsammans.

Vi var fyra flickor som hade tjejkvällar och åt tacos. Jag började ha mascara. Och batik-t-shirt. 6an och 7an gick. Vi lyssnade på Spice Girls och jag fick vara Emma. Jag fick en championtröja och blev lycklig. Rudolph blev min bästaste killkompis och han förstod allt jag sa. Åttan var det värsta året på högstadiet. Vi slutade lyssna, började tänka och låg på bänken i rasthallen och hade det svårt. Livet var för stort, kläderna för små och uppmärksamheten både för stor och för liten. På kvällarna låg jag i flickrummet med telefonen och skolkatalogen. Jämt. Tills internet kom. Jag var tillsammans med en pojke och grät floder när han slutade nian och bytte skola. Vi pratade inte på hela sommaren, han hånglade med någon annan. Jag hade hans tröja hemma hos mig och sprayade min parfym på den innan jag lämnade tillbaka den. Tänkte att han kanske skulle sakna mig då. Jag började nian och tänkte med skräckbladad förtjusning på gymnasiet i stan. Fortsatte mina sånglektioner och sökte till estetisk musik. Jag tänkte att jag alltid träffar pojkar som sällan är snälla, men vande mig vid det.

På fritiden ville vi vara i Lit på alla fester vi kunde, eller på gårn'. Eller till och med utanför statoil! Vi hade tusen smeknamn och klubbnamn. Det var änglar, divor och fiskpinnar. Jag och Towa låg i hennes säng i Husås och smsade alla vi kände, stängde av mobilen en timma för att sedan se hur många som svarat. Jag drack ingen alkohol innan 9an, sedan blev det tusen cider och tredagarsfester att minnas eller glömma. Jag hade ett par ljusa crocker-jeans som jag älskade över allt. Dom gick sönder tusen gånger men jag lagade och blekte varsamt bort varje fläck med klorin. Rätt vad det var var nian slut och jag sjöng i kyrkan.

Jag grät ännu en flod när jag inte blev antagen till estetisk musik. Mina fina vänner kom med blommor och jag hade inte riktigt orkat gå ur sängen. Allt hade rasat. Under sommaren blev jag bjuden på middag av en kock. Vi blev tillsammans och jag började på Samhällsprogrammets språkinriktning, men kom in på musiklinjen efter ett par veckor. Det var svårt på tusen sätt att inte vara lika bra. Jag träffade Julia som lärde mig allt om mystemadagar och raggsockor. Vi sjöng stämmor i korridorerna. Jag och kocken gjorde slut. I tvåan blev allt svårt. Jag slutade lyssna igen, stängde av och slöt in. Jag tänkte bara på mat och på hur fel jag var. Jag träffade en pojke och peppade upp mig. Jag tyckte att han var så fin när han spelade gitarr. Jag och Julia åkte till Göteborg och såg Lars Winnerbäck. Vi var sålda och han sjöng om allt vi visste men inte hade ord för. Vi gick på storsjöyran med gymnasieflickorna och hade spritfyllda påsar i BHn. Vi började trean, jag tog körkort och mådde bra. Jag och gitarrpojken hade gjort slut för andra gången. Vi beställde studentmössor och vita kläder. Jag höll talet i aulan och alla grät. Nu börjar (och slutar) livet, tänkte vi och en post-gymnasial depression följde.

Jag jobbade först med mamma och mormor på Eloge. Sedan åkte jag och Petra till England och jobbade på en bar. Jag klippte navelsträngen, men ringde hem nästan varje dag och grät. Det var svårt och fantastiskt i Oxford. Jag älskade lukten och vyerna. Vi pratade tjusig engelska och träffade pojkar från hela världen. Mitt hjärta sprack när de åkte hem igen. Vi åkte tillbaka till Sverige när pub-livet blev infekterat. Jag hade gått upp 7 kg på pasta med gräddsås och vin. Började jobba inom äldrevården efter 2 månaders vägran. Som jag trivdes! Östersund var ändå för litet. Jag och Julia stack till Nya Zeeland. Två månaders bekymmerslöshet, möten och upplevelser. Vi älskade det. När vi skulle åka hem fick jag panik och bokade nästan en resa till Sydafrika. Jag tänkte att i Östersund går jag under.

Jag och Julia. Jag och Sara.

 

(Inte hela) estetgänget

Det gjorde jag ju inte. Vi levde livet, jag körde bil, bestämde själv och och gick på krogen. Och tog tusen nattdopp. Jag och Julia planerade universitetslivet. Vi fick en lägenhet tillsammans i Ryd och låg i bland i soffan hela söndagar och såg sex and the city. Studentlivet var en prövning och jag kände i början att jag aldrig kunde något. Jag träffade hundra fina vänner och estetgänget formades. Med Sara min rövardotter formulerades feministiska åsikter av rang. Jag kände mig ensam i början och träffade aldrig rätt killar, tills Calle dök upp. Plötsligt var jag sjuksköterska, sambo och blivande mamma. Här är jag nu. Snart 26 år gammal. Resten får vi se.

/E