Idag är jag otålig trots att jag sovit bort halva dagen och trots att jag har 10 dagar kvar till beräknat datum. En promenad skulle säkert göra susen och ge lite förvärkar att tala om, men på köpet skulle jag blåsa bort. Fönsterputsning är heller inte ett alternativ då de riskerar att blåsa sönder i putsandet.
Den här månaden blir kanske som sagt den längsta i livet, samtidigt som jag ju vet att det förr eller senare resulterar i bebis. Det är väldigt svårt att förbereda, sova och ladda samtidigt som jag måste låtsas att inget kommer att hända på 3,5 veckor för att stå ut med klockans stilla tickande. "Nu kan det hända när som helst" är en svår tanke att hålla i 4 veckor. Uttröttande, särskilt om man gjort sig sysslolös.
Idag fika igen. Detta är månaden då jag troligen fikar ihjäl mig - är det det som kallas kolhydratladda?
/E
En blogg mest om att vara mamma. Men också om att vara kvinna, människa och sjuksköterska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar