Kareoke igår med nollorna och faddrar. Det var helt ok. Jag och en nolla sjöng En Sån Karl. Jag saknar sången. Jag saknar att känna att jag kan, att jag kommer till min rätt. Energin för att söka till någon kör finns inte. Möjligen inte självförtroendet för en audition heller. Jag hör precis hur trött jag låter. Mina 150 poäng körsång samt 200 (?) poäng individuell sång är mest ett skämt nu.
HBMtentan som jag gjorde var det endast 6 av 29 som klarade, eller någonting sånt. Jag tror inte att jag var en av de lyckliga. Kanske förstår de att tentan var orimligt svår.
Ikväll är det Ärtor och Punch. Alltså ärtsoppa. Bläbläblä. Och jag börjar 8.15 imorgon, det kan bli intressant. Gör vi någonting annat än festar?!
Snön har regnat bort nu. Solen tittar fram. Det är kallt och skogen påminde om Oxford på vägen hem.
Igår fick jag iaf äta semla igen.
/E
En blogg mest om att vara mamma. Men också om att vara kvinna, människa och sjuksköterska.
2 kommentarer:
Hm, jag hoppas du menar "jagKANsjungamendetärjulitesomidrott-pådetvisetattmanmåsteägnasigåtdet-regelbundetförattkunnahålla
enjämnnivå".
På det viset är det ju inget skämt, utan en konsekvens av dina nuvarande prioriteringar.
Dessutom - när man växer SOM MÄNNISKA blir man också en bättre sångerska. Tänk på det du!
Skicka en kommentar