Sjuksköterska

Gastroenerologin är snart slut. I 10 veckor har jag varje onsdag tagit mig till hufvudstaden och lärt mig allt om mag-tarm-sjukdomar, samt serverats husmanskost av en bastant kvinna med lätt skäggväxt. Fint på något sätt, hon göder oss. Hon passar särskilt också eftersom sjukhuset ser ut att ha stått i Sovjet eller liknande. Dock bedrivs ju där ganska avancerad vård, så jag antar att det är där pengarna hamnar snarare än i renoverings-potten.. Man sysslar heller inte mat matransonering, så vitt jag vet.

Jag har även lärt mig (igen) att det är svårt att vara sjuksköterska. För att inte säga omöjligt. Kraven är stora från patienter, anhöriga och samhället i allmänhet. Det känns ibland omöjligt att leva upp till och optimal vård verkar inte kunna uppnås. Dessutom ökar kraven ständigt, men inte bemanningen. Varje utveckling av vården blir till ytterligare en arbetsuppgift. Vi ska ju vårda patientens alla delar; den fysiska, psykiska, sociala, kulturella och andliga. Redan där förstår man att det är svårt. Särskilt när utbildningen i princip saknar andligt och kulturellt perspektiv, och den ständiga tidspressen gör att dessa delar prioriteras bort. Vi utför också så mer och mer rutinarbete som inte är direkt kopplat till patientvård. Det senaste nu dagliga temperaturmätningar av mat och köksvaror, utöver de redan befintliga städen av avdelningsutrymmen...



Nåja.
Motionen var inte riktigt lika skön i morse kl 05.40 som igår. Jag fick nämligen springa genom snön till tåget för att hinna.. Knyttet fick ett abrupt uppvaknande och sprattlade hela förmiddagen. Fantastiskt fint. Förstår också att det inte vore omöjligt att jogga som träning trots mitt tillstånd. Är oerhört tacksam över den hittills obefintliga foglossningen.
/E