Genus.

Utan att jag märkt det pågår en ilsken debatt (ett alldeles för moget ord för en diskussion med så låg, och tyvärr väldigt personlig, nivå) i mammabloggvärlden angående könsroller. Ena sidan menar att flickor "i benmärgen" är intresserade av dockor och att pojkar "i benmärgen" är intresserade av snabba bilar, andra menar att barnen väljer leksaker och lekar utifrån vilken feedback de får av vuxenvärlden. Alltså, de kommer att leka med det som är mest socialt accepterat.

Jag tror att utebliven feedback är lika med negativ sådan. Ignorerar man barnet som leker med rosa förkläde så kommer det snart att trycka att det är tråkigt och välja något som det får positiv feedback för. Försöker man styra om barnets intresse till snabba bilar, så kommer det snart att intressera sig för bilarna för då är mamma/pappa med och uppmuntrar.

Jag är också fullkomligt övertygad om att detta börjar oerhört tidigt. Redan under spädbarnstiden. Det finns ingenting "i benmärgen" på ett barn som styr intresset för bilar/dockor. Det är jag övertygad om. Jag är också övertygad om att barn läser oss blixtsnabbt och att denna feedback därför inte behöver vara verbal, ett ansiktsuttryck, en blick, ett uteblivet leende är tillräckligt.

För att citera "Vi säger ju ofta att flickorna är söta i sina klänningar, men vi försöker också att säga att pojkarna har tuffa byxor!". Som om det vore något bra att fortsätta understryka hur söta flickor är och hur tuffa pojkar är. Nej, jag vill att både flickor och pojkar ska få vara söta, tuffa, modiga, snabba, fina, glada och arga. Ni fattar. Ni vet vad jag tycker.

En lättsam bok i ämnet för de som har barn i sin närhet. Gör't!

/E