Sen då?

Jag blir ibland orolig för att saker inte ska bli som jag önskar nu. Till exempel så är jag rädd att jag aldrig kommer att resa i Afrika. Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv om den resan inte blir av.

Jag kan också bli rädd för att bli lat, falla in i ett mönster. Speciellt när det gäller vuxenliv och barn, (utöver just oron att inte kunna få barn). Det måste väl finnas en anledning till varför mammor/pappor inte har en enda råvara i sina matlådor, att falukorven och fiskpinnarna kommer som en välsignelse? För det är säkert svårt att få till det med tiden när man har barn och arbetar. Jag väljer säkert också fiskpinnarna när jag har en trött och hungrig tvååring som hänger runt benet.

Fast ja, man prioriterar säkert om. Hemmagjorda barnmatspuréer och handrullade köttbullar kanske inte känns så viktiga när det ställs emot att få duscha i fred eller sova en timma längre. Eller är vi den nya generationen som ska förändra detta? Generationen där alla arbetar 6 timmar per dag och vi har tid för både familj och karriär? Generationen är pappaledigheten kommer som en välsignelse tillsammans med hemmagjort potatismos?

Ingen är så bra på uppfostran som den som inte har några barn..
/E

Vad händer på dag 2 då, undrar ni. Jo. Gud delar upp vattnet på jorden i två delar, och ett valv som Gud kallar för "himmel" skiljer dessa åt. Det ni ;P