Hereditet

Det här julen har jag för första gången verkligen insett hur mycket jag påminner om mina föräldrar.
Jag hör ibland min kära mors suckar ur min egen mun, och noterar att mitt kontrollerande sätt i köket påminner om hennes (vilket inte är negativt, men någonting som behöver kontrolleras). Jag har hennes svårmod och hoppas att jag snart finner ett sätt att hantera detta. Jag önskar och hoppas att jag har hennes engagemang och imponerande företagsamhet. Hon drar sig aldrig för att spika bröstpanel i hälsingehuset, riva ett tak, renovera tusen fönster. Och detta med en otrolig entusiasm, som jag avundas.

Jag har min fars musikaliska ådra. Jag hoppas att jag har hans sätt att leva i nuet, iallafall då och då. Jag önskar att jag såsmåningom lär mig hans stresstålighet. Jag har ärft hans förmåga att stava och uttrycka mig i skrift. Möjligen har jag ärft hans tankspriddhet och hans sätt att ibland vara någon annanstans.

Jag och Sofia pratade om hur det är att se sina föräldrar som människor, och inte som superhjältar som när man var liten. Nu kan jag se styrkor och svagheter. Ni vet, som liten såg man suppermamma och superpappa. Som två stabila berg vid vars fot barnen leker bollen i burken. Mina föräldrar ger fortfarade och alltid det stöd som jag behöver och vill ha. De är förebilder och exempel på bra och mindre bra egenskaper. Jag känner inte att jag inte vill bli som mina föräldrar. Vissa sidor av mig kommer att spegla mina föräldrar, och det är väl bara fint?

Den här julen har förresten min kära syster sagt "rejäla gympaskor" med en positiv ton, för första gången i hennes 18 åriga liv :P
/E