I den bästa av världar..

Jag tänker att det är synd att jag var så blyg och rädd att göra fel när jag var barn. Det gjorde kanske att jag tog ett steg tillbaka, särskilt på idrottslektionerna.
Jag vill minnas (ett minne som kan vara konstruerat i efterhand) att tjejerna fick tillåtelse att kasta "tjejkast" när vi tränade "kast med liten boll". Jag minns att brännbollen var en plåga när alla blickar vilade på mig som skulle slå. Man ville ju inte ta i allt vad man hade och sedan missa bollen. Det såg oerhört fånigt ut. Istället kastade jag upp bollen, petade till den med det platta "tjejslagträt" och gick till första konen. Eller så missade jag tre gånger och slängde iväg den med ett "tjejkast", för att sedan gå till första konen. Jag hade gett upp innan jag ens försökte.

De gånger jag satsat och presterat mitt bästa idrottsmässigt under skolåren är lätträknade. I lågstadiet var jag en bra längdhopperska. Jag hoppade 3,03 och minns wow-känslan, sedan kom höfterna och förändrade tyngdpunkten. Jag har aldrig hoppat lika långt som då. I högstadiet spelade jag gärna basket när vi delade upp klassen efter kön. Det är nog enda gången jag behärskat en boll större än en golfboll. Däremot blev jag aldrig bra på att kasta långt, "killkast" är något jag inte behärskar och faktiskt tar jag mig längre med ett "tjejkast".

Jag önskar vår dotter inte ska begränsas av sitt kön. Jag önskar att hon aldrig automatiskt tar ett steg tillbaka för att hon är tjej. Jag önskar att hon ska få tillgång till allt. Till pärlplattor och klossar, till leksaksspisar och verktygsleksaker, till höga höjder och stilla pyssel, till högljudda lekar och tysta visor, till rosa och blått, till pirater och prinsessor. Inget ska utelämnas i den bästa av världar.
/E