Om rollerna.

Ikväll får jag mentalt anstränga mig att se mig själv som Emilie i första hand, därefter sjuksköterska. Det är svårt, för det verkar som att jag oftare är sjuksköterska och mer sällan Emilie. Jag får också anstränga mig för att vara sjuksköterska på jobbet i första hand, inte Emilie. På arbetet behöver jag ibland se mig själv som ett verktyg. Jag måste bortse från mina rädslor, min osäkerhet, konflikträdsla, mitt behov av att vara alla till lags, och min onödigt stora respekt för auktoriteter.

Ett verktyg gör färre misstag, tänker jag. Om jag plockar bort min rädsla, min osäkerhet kommer jag alltid att klara mötet med "svåra" patienter/anhöriga/läkare. Om jag skjuter bort till-lags-behovet kommer jag att kunna prioritera bättre. Om jag lägger undan min konflikträdsla och min onödiga respekt för auktoriteter kommer jag klara att ifrågasätta mer, sätta hårt mot hårt. Inte gå under i telefonen med narkosjouren. Alltså. Om jag är mindre Emilie och mer sjuksköterska på jobbet så sköter jag det bättre. Mer professionellt.


Det hela är svårt tydligen. För i mig själv som sköterskeverktyg behöver jag också se vad jag är bra på, vad som gör mig till en duktig sjuksköterska. Och det är ikväll det svåraste av allt. Varför jag är en bra Emilie vet jag redan.

/E