(problembaserat lärande)Jag gick i ridskola när jag var liten. Flera år gick jag. Det var fantastiskt på alla sätt och äventyret började redan under bilfärden dit med diverse ramsor och sånger på bestämda platser. Till
exempel på macken i brunflo där det sjöngs Noll-pelikanen brumbrum neri magen, glöm inte sätta i kontakten. Vi steg in i stallet och såg på listan vilken häst vi skulle rida den lektionen. Det hörde ju till att man ibland inte fick favorithästen. Banjo bet mig i armen en gång. Men oftast, oftast var det fantastiskt. Jag minns den bekymmersfria känslan efteråt. Jag visste att ridlektionen skulle hjälpa mig att se klarare på vardagen. Tusentals gånger gick jag därifrån med lösta problem och färdigältade situationer. Jag var inte gammal, men även en sju-åring har funderingar. En 11-åring har ännu fler. En 24,5-åring kanske fler än så. Jag behöver en ridlektion./E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar