Letade en passande bild till blogginlägg och fastnade för denna. Jag och Karro kämpar med C-uppsatsen i mitt kök. Jag lutar mitt huvud mot hennes axel, kanske i behov av kaffepaus. Vi var fortfarande studenter, mitt hår var långt, gänget var samlat i samma stad, examen närmade sig och våra hjärnor kokade av uppsats. Det var tiden när allt både slutade och började.
Och just ikväll har jag smått ångest över det. Över det som är slut, det som pågår och det som komma skall. Det är svårt att behöva vila för att orka jobba när fritiden och ledigheten vill vara huvudsaken. Eller? Lever vi för jobbet, eller jobbar vi för att leva?
Och hur trött får man egentligen bli av att interagera med andra människor!?
/E
2 kommentarer:
Vi jobbar för att vi ska kunna leva. Men vi får inte glömma bort att leva medan vi jobbar! Så tror jag. När får jag se dig? Saknar att ha dig på min axel!
Åh. Jag saknar dig också! Jag hörde något om att du kanske kommer till Linköping snart? Puss
Skicka en kommentar