Jag är hemkommen från 10 dagars semester. Dessa har avnjutits på bästa sätt i Hälsinglandets lugn och i Stockholms brus.
Nu lider jag något av post-semesterial ångest, vilket säkerligen är helt obefogat. Men ändå; ska jag jobba resten av livet, ska livet vara så här för alltid? Ni vet, en ångest liknande den post-gymnasiala som kan sammanfattas av; Jag har hela livet framför mig (hm..från dag 1 har man väl livet både bakom och framför sig..?), vilket förvisso är en fröjd, men även skapar en del funderingar. Idag har jag föreställningen om att jag måste fatta livsgällande beslut såsom; Var ska jag bo resten av livet, vad ska jag göra resten av livet, hur ska jag leva och tänka resten av livet, ska livet vara så här resten av livet.
Ja ni fattar. Det är troligen klokast att gå till sängs. Imorgon är jag åter i sjusköterskekläderna.
/E
En blogg mest om att vara mamma. Men också om att vara kvinna, människa och sjuksköterska.
4 kommentarer:
En dag i taget och försöka att må så bra som möjligt varje dag! Sen löser sig resten =)
Man kan inte planera hela livet, tänk vad fruktansvärt tråkigt allt skulle bli då!
PUSS
Du har rätt såklart. Jag är redan vid bättre mod, men det är konstigt hur stressad man kan bli över att ta vara på varje dag. I höst kommer allt allt bli mycket konstigt och tomt ju!
PUSS!
Karro är klok. En dag i taget.
Bara nu. Och nu. Och nu.
Ju.
åh gud vilket jobbigt inlägg. orkar knappt läsa det för det är så fruktansvärt ångestframkallande. ush! waaaah!!!
Skicka en kommentar