Lever jag det mysigaste livet i en ullig värld av korsstygn på cykeltur i en fin skog?
Det sägs så, men jag känner inte riktigt igen mig. Korsstygnen, javisst. Men mina cykelturer är sällan upprymda och lyckliga, och sällan har jag en picknickkorg och en rutig filt på pakethållaren.
Oftast handlar det om att jag i halvmörkret slänger mig upp på min biltemacykel och cyklar med väskan på ryggen och en rasslande cykelkorg upp för sjukhusbacken som Gud glömde, för att hinna i tid till en föreläsning. Glamoröst? Njaa.. Men ger cykling tid för reflektion. Jag pratar en del för mig själv, och kan när som helst brista ut i en liten sång, påhittad av mig eller någon annan. Men ja.. jag känner lugnet.
Igår var jag på djupmeditation i domkyrkan, för första, men inte sista gången.
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar