Nä men hej ni!

Ja här går tiden och jag saknar bloggen mindre och mindre. Den egna tid jag har går åt till sömnad i huvudsak, och det känns betydligt mer kreativt än bloggande. Om sanningen ska fram känns den egna tiden knapp. Sådant får man ibland skit för som mamma, men skit tillbaka för man måste ta hand om sig själv för att kunna ta hand om någon annan.

Dottern är fantastisk just nu. Kryper och ställer sig upp mot allt hon kan. Och pladdrar på sitt egna språk. Hemmet är nästan barnsäkrat och jag längtar som aldrig förr efter lite mer yta. Vi har återigen förlorat en budgivning på ett bostadsrättsparhus som hade givit oss varsitt hobbyrum och ett sovrum till Ester och en alldeles lagom trädgård med altan och ett fint fyrkantigt kök och två badrum. Men. Vårt hus kommer. Det är mitt enda hopp.

Vi har även precis överlevt årets magsjuka. Ester började i torsdags kväll och även de utan särskilt livlig fantasi bör kunna föreställa sig hur det är med en magsjuk 9 månaders bebis och hur omöjligt det är att inte bli smittad. Exakt 12 timmar senare var det vår tur. Då var dottern pigg, glad och energisk. Vi själva var matta, trötta och ja helt slutkörda. Jag orkade till exempel inte stå upp och vispa samtidigt. En sådär kombination, men nu är vi nästan ute på andra sidan och jag och E har vågat oss utanför dörren efter mer än ett dygns symtomfrihet.

Tack vare magsjukan missade jag den syhelg som jag sett fram emot så mycket! Är med i en studiecirkel och just denna helg skulle vi samlas på en skola och sysysysy, samt byta mönster och tyger. Jag är en aning bitter över det.

Och på tisdag slutar min mammaledighet och livet som sjuksköterskan Emilie och mamman Emilie börjar. Och säkert också bara Emilie. Ja ni fattar.
/E