Jag läser en fantastisk bok,
När elefanten dansar. Den beskriver allt jag (och västvärlden?) saknar, och precis det som jag diskuterat med så många vänner. Nämligen;
vår tekniskt konstgjorda värld verkar ha medfört att vi tappat våra själar. Enligt boken kan vi lära av Afrika;
Hakuna Matata. Vi i väst har optimerat och effektiviserat att för att få saker att gå så snabbt som möjligt - Ändå blir vi mer stressade! Västvärldens syn på Afrika (ni vet, fattigdom, död, svält, flugor i ögonen..) får vara hur sanningsenlig vi vill, men vill de leva som vi gör? Är vårt sätt rätt? Industrialiserat, effektiviserat, snabbt och "smärtfritt"?
Min personliga analys är, som jag skrivit så många gånger förr, att vi just med anledning av
saknaden känner behov av till exempel
SPA och
retreater, samt behöver mycket anti-depressiva, går i terapi, lider av
kuta-in-i-väggen-syndrom och sliter en ond kamp mot Tiden (som vi ju har hittat på! För vad är tid!? Annan analys: klockan är 22,25. NEJ den är
solen-går-snart-ner-men-skitsamma. Tänk att leva efter hjärtat och inte efter klockan!).
Nä visst har jag aldrig varit i Afrika (Egypten som 14åring tror jag inte räknas..?) och förstått vad boken beskriver. Men saknaden kvarstår lik förbannat.
/E